Perfekt evolution?

Ett av de traditionella argumenten för evolutionen är att vi trots allt inte är perfekta. Hade vi varit skapade så skulle nog en och annan design ha varit bättre. Som exempel på detta brukar nämnas ögat vars näthinna kan sägas vara ut och in, dvs. de ljuskänsliga cellerna är på ”fel” sida vilket betyder att vi får en blind fläck där synnerven går ut. Ett annat exempel är vårt komplicerade svalg där luftstrupe och matstrupe blandas på ett sätt som kunde ha gjorts bättre.

Men att våra organ ändå är märkligt perfekta handlar en artikel i New York Times om som publicerades för några veckor sedan.

http://www.nytimes.com/2010/11/02/science/02angier.html?ref=evolution

De ljuskänsliga cellerna i ögat verkar nära den teoretiska gränsen och kan därför sägas vara nästan så bra som de kan vara. De kan i vissa fall upptäcka enstaka fotoner, ljuspartiklar, vilket är den minsta mängd ljus som kan existera.

Ögat är ett exempel på en princip som även gäller många andra organ och organismer. Effektiviteten med vilken bakterier följer näringsströmmar, hur ett fruktflugeembryo kan organisera och hitta skillnaden mellan huvud och bakkropp och hur en haj kan hitta sitt byte genom att hitta oerhört svaga elektriska fält (1 milliondels volt per meter) är exempel på detta. Forskaren Douglas Field har sagt att de fält en haj kan upptäcka motsvarar de som ett vanligt 1,5 V R6 batteri genererar då den ena polen sätts i ”Long Island Sound och den andra i Florida”!

Även människokroppen är mycket perfekt. Vi gör många rörelser om och om igen men varje gång är det lite olika. ”Vi är bättre designade än någon robot”, säger neurobiologen Emanuel Torov. Hjärnan fokuserar suveränt på vad som ska åstadkommas och undertrycker brus och annan felaktig information. ”Vad spelar det för roll om armbågen är vänd åt sidan eller neråt eller att handleden är vriden, så länge vi kan hitta ljusknappen?”.

Strategin som vi omedvetet använder för att utföra rörelser, att ständigt variera och tillåta en viss variation och visst brus, leder förvånande nog till det bästa resultatet. Att släppa lite på kontrollen ger alltså bättre kontroll än att försöka gör den perfekt då mycket energi spenderas på att finjustera bruset.

Hjärnans ”kretsdiagram” är också optimalt miniatyriserat ända till den fysikaliska gränsen för signalstabilitet.

Vi kan alltså dra slutsatsen är evolutionen är extremt effektiv på att hitta riktigt bra lösningar. Detta kan sägas vara lite förvånande eftersom man kunde förvänta sig att evolutionen främst skulle vara bra på att hitta ett ”lokalt maximum”. En liknelse är en bergstigare som klättrar upp på första bästa topp och klamrar sig fast vid den och kan därmed aldrig hitta till de högsta topparna.

Det här inlägget postades i Evolution. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>